På uppdrag från Bagdad - Saddam Husseins underrättelsetjänst på svensk mark

Är titeln på den 340-sidiga boken som snart är ute på marknaden . Personregistret omfattar över 400 namn. Jag utlovar en spännande läsning i ett hittills ganska okänt område. Den irakiska underrättelsetjänsten hade fler agenter och medlöpare i Sverige än östtyska Stasi, vars svenska aktiviteter ter sig harmlösa i jämförelse med Saddam Husseins illgärningar här. Dessutom har jag själv  forskat i Stasis arkiv i Berlin om DDR-Irak och även om DDR-Sverige.

Oss spionchefer emellan 2

Israeliska Mossads chef (1952-1963) Isser Harel var god vän med chefen(1946-64) för den svenska militärens underrättelsetjänst Thede Palm. Texten är en dedikation i Palms exemplar  av Harels bok  "Huset vi Garibaldigatan".

Oss spionchefer emellan 1

Åren efter Baathpartiets rt efter Baathpartiets ellan  maktövertagande 1968 sände Irak ut delegationer för att lära sig att styra en enpartistat. En delegation från underrättelsetjänsten reste runt i Östeuropa och träffade kollegor. Sista anhalt på resan var Östberlin och ett besök hos Stasis utlandschef Markus Wolf.  Irakierna lyssnade andäktigt på den mytomspunne Wolf när han beskrev Stasis verksamhet.  Vid mötets slut tog en av irakierna till orda.

-          Vad skönt att ni inte har judar här i Stasi. I de andra kommunistländerna träffade vi tyvärr på flera judar anställda i säkerhets- och underrättelsetjänsterna.

Wolf, själv av judisk börd, hade ingen kommentar.

Förbehåll

Upphovet till höstens debatten om svenskar som samarbetet med Stasi och vars namn finns  hos Säpo,
är Regeringsrätten dom, där forskaren  Birgitta Almgren tilläts ta del av namnen men fick inte publicera dem. I mitt efterforskande om irakagenter i Sverige har jag skrivit på liknande förbehåll hos ett flertal myndigheter. Ett problem som kan uppstå är då en uppgift, exempelvis personnamn,  finns både bland öppna uppgifter och bland de jag skrivit under förbehåll om. Detta har hänt mig flera gånger och självklart anser jag då att förbehållet inte gäller.
Att Almgren hamnat i en juridisk rävsax är knappast Säpos fel. Att Säpo (eller MUST ) nekar att lämnar ut personuppgifter som man fått av en utländsk tjänst är inget uppseendeväckande, vare sig uppgifterna gäller de forna staterna  DDR och Saddams Irak eller annan nation. Och att forskare skulle ha en egen gräddfil in i de hemliga arkiven verkar oklokt. Och vad säger att vår nutidshistoria med grannländerna runt Östersjön är viktigare än den med länderna i Mellanöstern? Kanske har vi en statsminister med irakiskt ursprung om 20 år, som vill veta mer om de öden som drabbade de första irakierna som kom hit.

Bokdags

Senare i år kommer boken på SEKEL förlag. Titeln förblir är än så länge en hemlighet. Förlaget har tidigare givit ut "Irak 25 hemligheter"  av av Erik Pierre. Det har publicerats få böcker om Saddams Irak skrivna av svenska författare. I mitten på 1970-talet kom "Irak - nya det nya Arabien" av Jan Guillou/Marina Stagh och för några sedan förre Bagdadambassadören Henrik Amnéus med "Vägval Irak".

Den 28 februari 1986.

Om det nu mot all förmodan inte var Christer Pettersson som sköt de två skotten på Sveavägen är Saddam Husseins Irak en självskriven kandidat till mordet. Klicka här och läs mitt debattinlägg på Newsmill.

Intetsägande Säporapport och mysteriet med självmordsbombaren.

I våras gav dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni Säpo i uppdrag att utreda  "våldsbejakande islamistisk extremism Sverige" Läs den 126-sidiga rapporten på Säpo hemsida.Kritik har uttalats mot regeringens uppdrag att utreda just den islamistiska extremism och man får intrycket att Säpo motvilligt utfört uppdraget och lämnat ifrån sig en ganska intetsägande rapport. Hade inte bombexplosionen där Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds inträffat i Stockholm den elfte december, hade rapporten, som publicerades några dagar senare, inte väckt något större uppmärksamhet. 

Den skara personer som rapporten bygger på är:
Den grupp aktiva vars handlingar ligger till grund för beskrivningen i denna rapport av våldsbejakande islamistisk extremism består av knappt 200 personer. Det rör sig om personer som enligt Säkerhetspolisens uppföljning deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare, samt under denna period varit folkbokförda i Sverige.
--
Valet av 2009 som utgångspunkt för den bild som lämnas i rapporten är resultatet
av en avvägning mellan å ena sidan en önskan om aktualitet, å andra sidan operativa hänsynstaganden (såsom förundersökningssekretess).

Gruppen på 200 personer utgörs av individer som Säpo har identifierat och var aktuella 2009. Förundersökningssekretess gör att alla fakta om de 200 inte kan ingå i bedömningen. Dessa fakta behöver inte vara något som talar mot individen utan lika gärna till den misstänktes fördel. Innehållet i eventuell  telefonavlyssning borde vara ett utmärkt sätt att få inblick i den mistänktes personliga egenskaper. När Säpo i sin terroristjakt på 1970- och 1980-talen som mest avlyssnade misstänkta personer och institutioner med arabisk anknytning var ofta det mest förekommande samtalsämnet inte vapen, bomber eller politik utan - sex. Det fanns åklagare som ville ha detaljerade översättningar och utskrifter från de ur polisiär synpunkt ointressanta samtalen.

Rapporten från 2010 om våldsbejakande islamistisk extremism diskuterar en mängd faktorer men har inte kunnat hitta några gemensamma utmärkande egenskaper för de 200 personerna. En faktor som inte avhandlas är den sexuella. Det talas om lägereldsromatik men inget om erotiska krafter som kan påverka maktsökande och redan maktberusande individer.
Varför var Taimour Abdulwahab okänd för Säpo? Om hans avsikt var att ta med sig ett stort antal människor i döden och han hade lyckats med det, skulle de katastrofala följderna få ödesdigra konsekvenser för Säpo. Taimour hade sina rötter i Saddam Husseins och skräckens Irak och familjen kom till Sverige i början på 1990-talet. Hans svärfar är ursprungligen irakier som bor i Sverige och är gift med en rumänska. Svärfadern påstår att tagit avstånd Taimour och hans åsikter, vilket han bland annat framfört till en bekant anställd vid irakiska ambassaden i Stockholm. Den svenske medborgaren Taimour bosatte sig i England, reste till Rumänien och även troligen till arabstaterna Irak, Jordanien och Jemen. Dessa resor måste ha gjort att han registrerats av flera länders tjänster. Varför dessa uppgifter inte rutinmässigt nått Säpo är obegripligt. Hur de effektiva engelska MI5 och MI6, som har ett mycket nära samarbete med tjänsterna i Jordanien och Rumänien skulle ha missat Taimour verkar helt otroligt. Och om Taimour verkligen besökte Irak hade larmet gått direkt. Säpo har tidigare tipsats av CIA efter avlyssning i Irak om svensk-irakier med brottsligt uppsåt och med anknytning till Rumänien.  Låt oss hoppas attt rättsväsendet inklusive Säpo visar största möjliga öppenhet så att sanningen om Taimour blir känd.